SDBD

From BBReloaded
Jump to: navigation, search
SDBD
alt
I helvetet ska vi alla brinna!
Members ca 200 anställda, 100-250 slavar
Government Stor maffialiknande familj
Agenda Gå med vinst
Out of Game
Status None-player organization
Contact info@bbreloaded.se

SDBD

(även kallat Helvetet)

Företaget var rätt så stort och byggdes upp redan för över 200 år sedan med tre stora växthus. Verksamheten låg mellan Lidköping och Skara och ägdes av en stor familj. Familjen överlevde den tragiska förändringen i landet och fortsatte driva odlingarna. Men det blev allt svårare att hålla odlingarna vid liv och orörda, så familjen anställde tidigt en bunt med vakter och det byggdes en stadig mur kring odlingarna. Under de senaste 75 åren så har familjen drivit företaget med slavar.

Avdelningar

Fem avdelningar sköttes av slavar. Varje avdelning hade runt 30-50 slavar och 20-30 vakter.

  • K"13 jobbade med odling och skörd av lin.
  • K"14 jobbade med vävning av linnetyg och bomullstyg.
  • K"15 jobbade med tvätt av tygerna.
  • K"16 jobbade med packning, försäljning och inköp.
  • K"17 jobbade med odling och skörd av färskvaror såsom rotfrukter, grönsaker, frukt, etc.

Helvetet brinner

Växthus2.jpg

För ca 16 år sedan lyckades några infiltrera företaget, och tyvärr upptäcktes det alldeles för sent. Företaget attackerades inifrån och allt förstördes i en brand. Många slavar släpptes fria men flera av dem dog och endast ett fåtal vakter överlevde. Familjen drabbades hårt då de förlorade många familjemedlemmar i branden, framförallt deras överhuvud. Verksamheten totalförstördes och många andra drabbades i och med detta då de förlorade nu en viktig kund. Sedan attacken så har familjen försökt att reda ut vilka som låg bakom och hämnas. Har de lyckats? Ja till viss del. De lyckades spåra upp två av infiltratörerna, men eftersom sorgen och hatet var så färsk så avrättades dessa personer på en gång.

SDBD byggdes sakta upp igen, utanför Motala. År 2145 så lyckades en grupp människor attackera det nya SDBD. Ingen överlevde. Nu började det ryktas om att det var Det Fria Folket (DFF) som låg bakom dettta.

Slaveriet i landet

(Stämninstext om Helvetet)

Fire.jpg

-Hur vi hamnade där? Ja som så många andra, vi såldes. Inte av våra föräldrar, utan av vår arbetsgivare. Efter bara nån månads jobb så slets vi upp en natt. Disorienterade i mörkret fattade vi ingenting förrän det var för sent och vi hade handfängsel runt händerna. Jag och mina två yngre systrar såldes till en verksamhet med hård bevakning och många slavar. När vi anlände blev vi märkta. En kod på handleden. Här var vi bara kött och blod med en kod och vi förlorade våra riktiga namn. Vi hade nog varit där i närmare ett år, man tappar liksom räkningen och tidsuppfattningen efter ett tag. Vakterna slog oss när de ansåg att vi slöade till. Men i själva verket var vi orkeslösa eftersom maten var energifattig och vi arbetade runt 11-15 timmar varje dag. Arbetet varierade mellan odling och skörd till vävning och sömnad. Det var ett rent helvete, som en ung kvinna en gång sa ta mig. Ett rent helvete. Man slutade hoppas, man slutade kämpa emot. Man gjorde allt för att överleva, men tillslut så kom den dagen då man även slutade kämpa för överlevnad. Men så kom den där natten då allt vändes upp och ner. Jag vaknade av ett ljud jag aldrig hört förut, ett ringande ljud långt bort. Snart hördes skottlossning och så fort jag kände röklukten så väckte jag mina två systrar och de andra i den trånga cellen. Paniken var ett faktum och det kändes som en evighet innan dörren öppnades. En ung man skrek åt oss att skynda oss ut och i virrvarret knuffades jag omkull och föll handlöst till golvet. Jag försökte krypa undan från alla fötter. Jag tryckte mig mot väggen och drog mig till slut upp på fötter igen och skyndade ut, men nu hade jag tappat bort mina systrar. Det tog ett tag innan jag fattade att alla slavar släppts lösa och att vakterna försökte febrilt att styra upp i kaoset. Men nåt som förundrade mig var att det var så få vakter. Så här efteråt när allt fallit på plats förstår jag bättre vad som hände den där natten. Verksamheten hade blivit infiltrerad och attackerad. Vi släptes fria. Men jag vet inte om jag ska vara tacksam och glad för att vara fri eller arg och bitter för att jag förlorade mina systrar. Jag måste ständigt dölja verksamhetens märke på min handled och jag har ingen aning om hur många andra som vet vad märkningen står för. Jag vet inte hur många andra slavar eller vakter som lever. Just nu lever jag för dagen och fortsätter leta efter mina systrar.....

K"1710