Sappers and the Mansion

From BBReloaded
Revision as of 16:44, 30 September 2021 by Sobel (Talk | contribs)

(diff) ← Older revision | Latest revision (diff) | Newer revision → (diff)
Jump to: navigation, search
F12fcf3c-f92f-4ccb-88de-a9633aece668-creepy-abandoned-mansions-harley1.jpg
Enligt mig, Loka, var det i alla fall ohemulskt jävla tidigt när Sappers väckte mig på måndagens morgon. Det hade småregnat under natten, men var varmt och skönt i tältet.

Dobby måste för övrigt ha lärt sig ett och annat den senaste tiden, för han såg till att rätt fort värma vatten så att jag i alla fall kunde få i mig mitt vidriga morgonkaffe och nästan bli människa igen. Hur som helst, vi packade ihop oss och “Doktor Maleficarus” (eller Nemo, som jag mest kallar honom) samt hans nye lärling (den där konstige klonen med staven) i det rostiga vidundret Elvan och så var vi iväg innan större delen av Stråssa ens hade vaknat.

Kapten Ann-Fo upplyste oss glatt och halvskrikande över Elvans motorljud om exakt hur mycket som kunde sprängas i luften av allt explosivt som fanns i bagaget och det var inte utan att jag kände mig helt jävla livrädd under en stund. Det gick dock över när vi inte sprängdes under de första timmarnas färd. Ett tag försökte vi prata, men man fick mest ont i halsen av att försöka överrösta motorn och i stället blev det att vi satt tysta. Jag bläddrade i min bok och försökte öva på morsekoden och vad de andra gjorde vet jag faktiskt inte. Jag brydde mig inte så mycket heller. Nemo och hans lärling satt med huvudena tätt ihop och pratade och jag antar att de pratade om monsterjägarhemligheter eller något annat esoteriskt. Hur som helst. Vi fick stanna en gång på vägen för att käka något och sträcka på benen lite. Alltså, jag älskar det där monstret till bil, men bekväm är den fan inte i längden. Träsmaken var allsmäktig och det var nästan onaturligt skönt att bara få promenera omkring litet, ta en cigg, snacka utan att skrika och käka litet av den matsäck vi fått med oss. Sedan bar det av igen. När vi väl började närma oss trakterna av Herrgården hade hela dagen redan gått och det påbörjades en halvskrikande diskussion, som på grund av volymen lät mer som ett gräl, om huruvida vi skulle stanna och ta itu med alltihop i morgon eller om vi skulle köra direkt. Jag poängterade att om Doktorn hade rätt och det faktiskt rörde sig om ett slags vampyrer, så skulle det vara betydligt lugnare att ta det dagtid. Dobby föreslog att vi kunde “spränga lite, typ halva” på kvällen och halva imorgon, men tystades snart av att Ann-Fo hotade att skjuta honom om han inte sa något smartare. Så han sa istället att vi borde äta igen.

Således blev det övernattning ute i ödemarken. Märkligt metalliskt ylande ljud hördes i fjärran när lägerelden började falna och Sappers riggade fällor runt hela lägret. De verkade vansinnigt nöjda över det och poängterade i förbifarten att det kanske vore bäst att inte gå mer än tio meter från elden under natten. Jag är inte säker på att alla av de andra hörde, eller om det ens var meningen att de skulle göra det, så jag upplyste dem lite diskret sådär. Hur som helst, natten blev till att börja med händelselös, men framåt gryningen så bröt plötsligt någon form av helvete lös. En explosion en bit bort avlöste en annan som avlöste en tredje och så höll det på en bra stund. Efteråt hittade vi bara några bitar bränt kött och det var svårt att avgöra vad det hade varit. Dobby var vänlig nog att erbjuda mig en bit då den borde vara nog tillagad enligt min smak. Jag påstod dock snabbt att jag inte var hungrig och distraherade honom genom att lära honom att läsa ordet “PANG”. Det gäller att lära ut vad eleven vill veta, har jag insett.

Efter morgonbestyren var det bara en kort färd kvar innan herrgården tornade upp sig vid horisonten. Några förvridna och helt klart jävligt döda träd ramade in bilden och huset såg till och med ännu mer anskrämligt ut än jag tyckt vid vårt förra besök. Doktorn började ladda någon slags märklig armborstliknande mackapär och Sappers började genast prata om var sprängladdningarna borde placeras. Elvan fick släppa av oss och nödvändig explosiv packning utanför dörrarna och sedan körde Dobby iväg den till behörigt avstånd och gick sedan tillbaka, eller halvjoggade mer. Vi överlade en stund och kom fram till att bäst var om Doktorn och hans lärling gick först och kollade så att det inte fanns några monster kvar nu. Vi andra kunde komma efter och placera ut… Vad det nu var man placerade ut. I mitt huvud var det röda dynamitgubbar och sådär, men Ann-Fo såg nästan medlidsam ut när jag luftade den tanken. “Vi kan ta några såna också, för att göra dig glad” sa hon tröstande.

Sagt och gjort, vi tog oss in genom samma ställe på baksidan som förra gången jag och Doktorn var där. Vi antog att dörrarna på framsidan fortfarande var blockerade. Nåja, det skulle de inte vara länge till, tänkte jag med ett litet smil. Inte mycket hade förändrats på platsen, men när vi tagit oss in genom den gamla matsalen och vidare till korridoren där helvetet brakade lös förra gången kunde vi notera att inga lik låg kvar och skräpade. Inte en enda av vare sig monster eller människor som gått åt i den striden. Det fanns blod på golvet, på väggarna, i taket… Men inga kvarlevor. Jag ryste inombords över vad som fått för sig att städa upp. Själv tvivlade jag ganska hårt på att det var våra forna arbetsgivare som tagit itu med det, men vem vet. De hade ju velat ta över sin hemska anmoders experiment som det verkade. Det var ju egentligen hela anledningen till att vi var här. Jag undrade om vi skulle finna dem här och vad de skulle se ut som nu. Hur farliga de skulle ha blivit. Skulle Doktorn och hans lärling kunna hantera dem? Jag hoppades det. Det var ju inte så jävla troligt att det fanns fler takkronor eller hissar jag kunde störta ned på monstrum i just det här huset.

Marko-grahovac-render-postproduction.jpg

Långsamt tog vi oss fram genom huset. Sappers hade svårt att hålla klaffen, de betedde sig som att de var på söndagsutflykt och verkade inte alls illa berörda av vare sig blodspår eller det där gröna slemmet som här och var rann längsmed väggarna och droppade från taket. Istället pekade de här och var på vad de kallade “bärande strukturer” och hade även ett längre samtal om vad som skulle ätas till lunch senare. Dobby ville ha pannkakor. Kaptenen ville ha något annat. Att Doktorn stannade upp för att hyscha på dem hade bara en kortvarig effekt. Till sist stod vi alltså vid den förhatliga källartrappan, den som efter den vanliga källarvåningen ledde vidare till den tunga dörren och det äckliga labbet. Doktorn stannade upp och överlade litet med sin lärling och till och med Sappers var tysta. Jag började känna mig mer än nervös och stod och vägde från ena foten till den andra med min Scorpion Ordet laddad och skjutklar i händerna. Det gjorde litet ont i magen och stanken av intorkat blod och annat fick mig att hårt bita ihop käkarna och pressa ihop läpparna.

Så bar det av nedåt. Djupare och längre in. Dörren till labbet såg ny ut, den hade blivit utbytt. Kaptenen sjasade bort monsterjägarna och placerade någon slags liten sprängladdning vid låset och inom bara en kort stund föll hela jäkla dörren inåt som en fura och lämnade dörröppningen fri. Jag har ingen aning om hur det kunde göras så tyst, men det smällde knappt alls ens. Labbet var också städat och mer utrustning hade tillkommit. Lampor blinkade på den hemska tortyrliknande stolen som hade fått än fler slangar och konstiga rör. Lyckligtvis såg vi inte till någon alls, men vi spanade noga medans Sappers gjorde sin grej. De gick till och med tillbaka för att hämta mer saker och då vi erbjöd oss att följa med för säkerhets skull så viftade de bara bort det erbjudandet.

Till slut meddelade de att de var klara och att allt var preppat. Det stämde också verkligen, för när vi tog oss uppåt i huset igen så såg jag fler spår på att de placerat ut extra sprängladdningar här och var, främst vid de platser de benämnt som “bärande”. Kapten pekade också väldigt noga ut en noga utsatt bunt röda dynamitgubbar för mig. Så kom vi ut och gick runt huset för att ta oss till framsidan och sedan bort till det behöriga avstånd som Elvan stod. Väl där betraktade vi det förbannade huset ännu en gång då Lärlingen plötsligt noterade en rörelse i ett av fönstren på övervåningen. Ett ansikte skymtade som hastigast där och Doktorn plockade fram en tubkikare för att ta en närmare titt. Han stod blickstilla en stund medan hans tentakler rörde sig långsamt, nästan liksom sökande och sedan nickade han kort och sänkte kikaren. “Det är de”, sa han. “Husets ägare.” så vände han blicken mot Sappers. “Spräng det.” Sappers tittade på mig och jag nickade. “Spräng skiten.” Mer uppmuntran än så behövde de inte och de tog fram någon slags fjärrkontrollsliknande manick och tryckte på en knapp. Mer dramatiskt än så var det tydligen inte nu när allt var förberett. Inom sekunder hörde vi ett dovt mullrande som kom marken att skaka och huset började falla inåt på ett märkligt och litet onaturligt sätt nästan. Fler explosioner smällde av i övriga delar av huset och oväsendet var öronbedövande, men inte lika öronbedövande som det vanvettiga vrål vi kunde höra från husets innanmäten när det föll ihop och blev till enbart skräp. När ljuden till sist tystnat och elden i husets beståndsdelar av trä spred sig genom högen stod vi tysta kvar och såg på en stund. Till sist talade Doktorn: “Jag tror inte att anmodern var död.” “Fast nu är hon nog det” sa jag nöjt. “Snyggt jobbat, allihop.”